ruddy

Nu är jag riktigt förbannad.

Kom precis hem från jobbet. Började faktiskt småskutta redan uppe vid odenplan, när jag kom på att min prinsessa lämnat en present på min dörr. Glatt spritter jag hemåt med alla dess undringar och förväntningar om vad det kan vara för en present. Kan det möjligtvis vara hennes mat, då hon for till paris idag? (Klassiker). Eller någon sötsak? (För sånt gillar jag). Eller kan det händelsevis vara ett par söta små skor? (För hon kanske har ett par som e för små för henne - vem vet?) Alldeles upprymd av dessa höga tankar och förhoppningar händer det som bara inte kan hända...

...Efter mitt ordagranna maraton upp för trapporna möter mina ögon, med spänstig blick, dörren - min dörr, min fina lilla dörr - en tom sådan. Ja, den e alldeles jättetomt (bortsett från min namnskylt). Vad är värre är att barnsligt hoppfull, som jag är, tror jag att ett tomt handtag (när det absolut inte ska vara det) verkligen inte är över. Jag ger inte upp, den tomma, tomma dörren eller handtaget får en chans till. Mitt huvud spinner vidare: "Aha! Kanske det lilla paket hoppat in genom min brevlåda och bara råkar ligga innanför dörren? Va, kanske det?" Jag låser förbrillt upp dörren och med vidöppen dörr står jag snart alldeles ensam med ett ynka brev från Swedbank och tänker: "Can this be it?" Jag sliter hetsigt upp kuvertet, redan på känn att det omöjliga har hänt. Räkning. Kul! Förstumad, ledsen och krampartat (med handen för magen) haltar jag fram till köket och där sliter jag hafsigt ner ett glas, som jag snart överdoserar med vatten. Min inre sorg och vred tar följande form i en riktigt förbannad Nathalie. Svordomarna börjar haglar och har jag glömt stänga dörren? Ja, det ger jag blanka fan i. Det är säkert de där jätteskumma typerna som börjat hänga i mitt trapphus - ja de där knarkarna (ja jag kom på dem en gång). Skitisamma om det är de eller inte. Frågan e bara hur någon har mage att seriöst åstadkomma denna onda handling?

När detta värsta vredesutbrott från min sida slutligen lagt sig är jag mest chockad. Totalt komatillstånd. Vem är nu denna ondskefulla människan som inte kan låta bli andras saker, framför allt inte låta mina saker vara i fred? Asså herrejävlarns. Nu kommer snart ett handskrivit brev upp i trapphuset, för jag kan bara inte ta det här. Fast det värsta är inte att den inte finns mer, utan att jag vet inte ens vad det var för fin present som väntade på mig från prinsessan. Önskar mest av allt att jag kunde tacka för den vackra gåvan, men nu kan jag inte det. Tack så himla mycket.