ruddy

Efter en kväll fylld med massa film, SATC, glass, godis och modemagasin kryper jag till kojs med en stickande ond mage. När jag nästan fallit i min djupaste sömn hör jag hur min skralliga dörrklocka ringer. Va? Nu? Nä? Hon är ju efter ett på natten. Om det inte är någon jättekalas kompis som fått för sig att fortsätta kvällen här så är säkert bara någon utav grannarna som tryckt fel. Ett tarvligt försök få upp hissen eller så. Det brukar lätt bli så när ens ringklocka är belägen precis vid hissknappen. Jag fortsätter helt enkelt att sova. Men happ happ det slutar inte. Snubblandes upp och håret rufsigare än någonsin stakar jag mig fram i lägenhet. Väl i hallen frågar jag i lite luddigt: Vem där?? Inget svar. Tack och lov för titthål. Jag behöver inte titta länge för att se vem det är. De vita tänderna nästan bländar mig i titthålet och dörren glider upp. Det är inte alls någon av mina fulla kompisar. Nä, där står han oklanderligt busig vars lockar och glasögon är täckta av regndroppar. Han sträcker fram en påse nötter och frågar om han får sova här. Det behövs inte många ord. En kyss will do. Det var nästa som jag slängt ut mitt långa hår genom tornfönstret och prytt en gyllene stig.

Morgonen jag vakade hade jag ett rosa hjärta ritats i min hand. Vad händer? Strax därpå trillar ett rosa glitterhjärta ner från min kind. Och ett till. Och vad är det här? Tre fina små paljetthjärtan och jag äger inte en egodel med dessa. Galet fint och högst oförklarligt. Vet ni vad man kallar detta för? Jo för magi. Magi. Magi. Detta händer alltid mig. Som när jag får STRIKE fast jag inte fått det. Eller när jag drömmer om bortkomna ringar jag hittar och dagen därpå ringer de för att berätta att de hittat ringen. Allt det förstår jag bara inte och vet ni det gör inget för jag behöver inte förstå. Jag lämnar det hela till dess trollbundna tillvaro.

































Bonnards Champagne de France.

Söndagen var sprittele sprattele språng!
En gnista sol på Dramatentrappen, fika på tidenmans avrundas på Nationalmuseet.
Henri de Toulouse-Lautrec utställning var formidable. Precis vad jag var sugen på.
Mycket Montmartre, fransk depraverad dekadens med mästerliga porträtt.
Som bonus på hela halkade vi in på konstfakts tolkning över att fånga storstaden Stockholm idag:
To use Lautrec. Jag föll för Mathilda Ruta och många många fler.




3 pieces of Mathilda Ruta (original i mitten).

puss.