om att gör det man tycker om.

om att dansa balett.
när jag var tre år ville jag börja dansa balett.
jag tjatade dag ut, och dag in.
men inget verkade hjälpa.
envis, och ibland lite oförstående om hur mycket man kan tämja på gränsen, fortsatte jag.
inte för att jag visste att dessa smått negativt klingande adjektiv existerade, men sån var jag.
är?

en dag bara hände det.
jag skulle få åka till balettakademin.
det här var klart någonstans man dansade.
det hörde ju jag på namnet.
jag målade upp en opera med marmorgolv.
och nästan precis så var det.
visuellt - mja, men känsla långt där ner, inuti magen.
den gjorde frivarv, tusen gånger om.

första dagen.

karmenrose

iklädd min violetta balettdräkt, en enkel volang med trekvartsärm.
vita skinnskor.
inga krusiduller.
bara en stor toffs runt knuten (det var åttiotal), som jag självklart nålade fast själv.
jag minns inte om mina föräldrar var med in i salen eller inte.
jag tror inte det.
men alla dessa föräldrar.
inte nog med deras närvaro, de täckte spegeln.
vad var grejen?
jag minns att jag tyckte de som bölade förstörde.
och de vuxna.
varför var de här och grät?
vad plågades de av?
jag kunde bara inte förstå för jag hade ju så längtat till denna dagen.
jag menar det här var ju skitkul.

första balettstegen.

tiquis

krokodilhoppet.
min favorit.
och höga ben i luften.
det var som att flyga.
med tiden blev det här en längtan till varje eftermiddag.
slänga mig över golvet.
galet befriande.


ryssland.
jag tänkte att jag skulle berätta lite om min danslärarinna.
hon hette ann-marie och hon var stereotypen ryska.
en ballerina.
stålig som en svan och sträng som en häxa.
fast bakom denna perfektionism dolde sig värme.
hon älskade dansen och det smittade av sig.
jag vill tro att med tiden växte något speciellt fram.
jag tyckte om henne.
vilket jag typ var ensam om.
känslan genomsyrades och jag fick ofta visa spagathoppet, grand plié och slänga ben omrking mig.
en dag avbröt hon oss.
snart satt vi alla framme vid speglarna i en ring.
sittandes var vi så nyfikna på vad hon skulle säga att vi hoppade runt som obotligt spattiga myggor.
namn rabblades upp.
jag hängde inte riktigt med.
sedan kom orden bara.
"grattis nathalie nu ska du få börja dansa balett på riktigt".
"va?"
blyg som jag var vågade jag inte fråga vad hon menade, men jag kikade snart upp mot henne.
då förstod jag av hennes leende, som talade, att det här var något ännu bättre.
fem år, yngst och i extas.

högre nivåer.
mer avancerade steg.
åren började springa 100 meter.
swoosh.
jag dansade på, utan att egentligen stanna upp och förstå hur roligt jag hade.
fast vem gjorde sånt som liten?
en eld som inte gick att ta död på.

allvaret.
jag minns det så väl.
den var en rätt kylig början på hösten och jag skulle söka in till balettakademins elevskola.
jag som trodde att jag alltid gått där.
men snart förstod jag att det var något speciellt.
det var test och grejor.
trots spänningen som byggdes upp var jag inte det minsta nervös.
jag tyckte bara det skulle bli en kul grej.
i väntrummen kunde man lätt ha trott att jag skulle bli uppstressad av mammor som stod och pressade små flickors ben i split och tryckte deras vrister ner i golvet.
själv hade jag ingen där.
visst kunde jag alltid springa ut till min mamma, fast det var ju inte dansen.
jag dansade. inte mamma. så enkelt var det.
skorna, dräkten, det vita strumpbyxorna, spegeln, pianot, vristerna, knuten - det var balett.
kramarna och pussarna kom sen.
då hade jag ju presterat.
lite som att ta emot ett pris.

vänskap.
jag glömmer aldrig när mina tre bästisar en dag under långlunchen i mellanstadiet drog mig bakom gymnastiksalen.
vi stod snart och huttrade i en sluten cirkel, till höger om kärleksträdet där man ristade in saker som
D + N = SANT.
ni vet fina saker.
den familjära känslan var snart något annanstans.
fram kom en inte så kamratlig stämning.
"nathalie, nu måste du välja. oss eller dansen."
hade jag hört rätt?
hur menade de?
jag förstod inte.
skulle jag välja.
varför?
jag blev utfryst en helg, eller två, från pulkåkandet.
men en dag blev vi bästisar på nytt.
jag tror på något vis att de förstod.
andra vänner kom också.
somliga försvann.
innan denna stora antagningsdagen och besked som skulle lämnas hade jag två riktigt bra vänner.
en annan nathalie (med den fina spetsen) och caroline (med det fina svarta håret).
det var söta, men jag tyckte de var lite mesiga.
det skulle bli kul om med ombyte.
nu skulle jag kanske få hänga med coola tjejer.
till och med äldre.
jag tror aldrig jag tänkte det högt för mig själv, men jag inser nu att det var så.
tuffa tjejer gillade dans och höll inte på tjafsa.
de dansade helt enkelt.
snackade skit i omklädningsrummet.
käkade druvsocker och stylade sig.
fast jag ogillade de som skröt för mycket.
jag var lite mer "upp till bevis".
hur som helst jag hittade dessa vänner.
vi gick igenom mycket smärta samt många glädjetjut.

incidenten.

tommyoshima

en dag tog jag och min vän jonna det naturliga steget att söka in till svenska balettskolan.
vi kom in på provveckor.
det var värsta grejen och tjejerna från vår balettgrupp viskade om oss.
i den nya klassen minns jag att klassen hade en dagbok.
en bok som alla skulle ta med sig hem en dag och skriva i, rita, eller va de ville.
jag tyckte idéen var superfin och jag vill minnas att jag ritade ett par tåspetskor.
plötsligt en dag skedde det.
hur kunde hon?
ett glas med juice.
det var lunchen.
trots detta fatala kom vår danslärarinna fram till oss, specifik till henne, för att säga:
"vet du hur många kalorier det är i det där glaset?"
alla blev tysta.
hon sköt ifrån sig glaset.
vad betydde kalorier?
skulle hon inte äta?
i samma sekund visste jag att jag aldrig skulle höra hemma här.
detta avskyvärda.
jag ville tillbaka till mitt.

B4.
dansens hus.
operan?
jag var tillbaka.
men snart ville jag inte bli ballerina.
jag drömde om showartist som janet jacksson och madonna.
spice girls.
stjärnor på himmeln, matematiska formler.
naturvetenskap.
aldrig mer blödande fötter.
fast äsch, jag sket faktiskt i fötterna.
vem försökte jag lura?
ärligt talat sabbade jag faktiskt svanskotade i samband med ett skämt i klassen.
en kille drog undan stolen från mig, när jag skulle sätta mig.
skitkul, verkligen.
eller som att jag fick achilleshälinflammation när jag och min kompis lekte med en studsboll.
så typiskt mig.
alltid för vild.
aja, tippeletoe allt har en mening.

så vad ni än tycker om, gör det.
oavsett om det är samla på kottar eller spela tvärflöjt.
det är så värt det.

qguillory

Translation: I start dancing ballet when I was 4,5 year old, and it's the best thing I've started.

Kommentarer
Postat av: FASHIONPICS

GOD JUL på dig tjejen



kramar

fashionpics

2008-12-24 @ 12:17:07
URL: http://fashionpics.blogg.se/
Postat av: nathalie

god jul på dig sweet!

2008-12-25 @ 15:37:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0