ruddy

Ibland ser jag ut som en bekymrad liten treåring som tappat sin glass på marken. En treåring som fortfarande bara vill ha sin jordgubbsglass utan att veta hur hon ska ta sig till innan paniken bryter ut med gråt och skrik, då hon insett att det faktiskt inte går att få den förlorade kulan utan att munnen fylls av smutsigt grus. Precis så ser jag ut när grubblar på något jag försökt lösa länge (ofta så uppslukad och betagen av tanken att jag inte kan avbruta den förrän jag kommit upp med en ny teori om hur det kommer sig att saker och tinger ter sig som de gör) eller så är jag utmattad och då vill hem, äta och sova. Det kan även gå så långt att jag vaggats in i en sövlig transdröm. Hm... fattar ni ens något av det jag försöker säga? Det som hänt på sistone är att folk som träffat mig stan när jag haft detta ansiktsuttryck (som jag uppenbarligen har) trott att jag är ledsen och frågat hur jag mår. De har t o m försökt få kontakt med mig utan framgång och då valt att vika av. Sist hände det igår. Tydligen hade de mörbultat på bussens fönsterrutor så mycket att jag så borde ha vänt mig om och hejjat. Men jag missade helt uppmärksamheten de sökte. Förra veckan trodde en gammal gymnasiekompis, jag inte mött på tre år, att jag varit med om något och veckan innan trodde en annan att jag tokignorerade honom. Tur nog har en del ringt sekunderna efter och sagt: "Hallå, varför vinkade du inte tillbaka?" och jag har fått chansen att berätta att så inte var fallet, utan jag var bara djup försjunken i min värld. Jag börjar förstå hur jag kan se ut efter denna bild tagen idag på lunchen i Kungsträdgården.

Med andra ord om jag jobbar för mycket ser ni oftare en sån här Nathalie.
Nu ska jag sussa!
XX