ruddy

Vad han doftar ljuvligt. Det var vad jag tänkte när vi låg tätt intill varandra ihopkrupna som små barn i fosterställning på gräset, som fortfarande var fuktigt av morgondaggen. Han kramade mig så hårt att min bröstkorg nästan gick i bitar, fast det gjorde inget för jag ville inget hellre än det. Vi var som pojkvän och flickvän. Folk som kom gående med sina hundar på sina morgonpromenader, ivriga att möta dagen, måste ha sett oss som ett sött litet par. De fick säkert någon slags nostalgikänsla när de såg oss och tänkte tillbaka på deras ungdomsår. Vi låg där och pratade om allt mellan himmel och jord. Det tog aldrig slut. Det fanns så mycket att gräva efter i honom. Detsamma måste han ha tyckt att det fanns i mig, eftersom han fortsatte att slå lopar i mig. Jag blev förvånad över att han var så tyst när jag pratade, men det var en behaglig tystnad. Jag besvarade inte heller hans frågor på direkt när han ställde en, utan jag tänkte verkligen efter innan jag svarade. Han gav mig tiden och lugnet till det. När det sedan var hans tur att tala smög hans mjuka röst sig ner in i mina öron och vidare ner till trumhinnorna där det lät som ett både lugnt och farligt spelande piano av Chopin. Jag fick gåshud när han öppnade munnen för klanget som kom ut klinkande så vackert. Rösten var len och smekte mig varm. Jag log. Han bad mig att le igen. Jag började skratta istället och frågade lite genant varför. Han tittade mig in i ögon med sina magiskt havsblåa ögonstenar och svarade att jag var ännu vackrare och att jag såg självsäker ut då. Hans svar lekte mig ännu varmare.

Vi hade legat där länge och jag somnade till slut tryggt med hans starka armar omvirade min kropp. Vi låg inte långt från sandstranden och himlen hängde tungt borta vid horisonten. De tjocka regnfyllda molnen hade klättrat sig uppåt och de befann sig snart ovanför oss. Jag vaknade av att en trippande liten vattendroppe, och återigen en till, landade på min nos. Innan jag hann slå upp ögonen kände jag en ljuvlig doft. Den var obeskrivbar, som en melodi av livet. Men som så fort och snopet skulle stjälas ifrån mig när jag öppnade ögonen och upptäckte att han var borta. Jag kunde bara identifiera den ljuvliga doften som ”honom”, eftersom jag tror att det var hans personlighet som doftade. Den dagen var jag den enda som kände den, med minteftersmak i munnen.

/Nathalie

Serge Gainsburg & Jane Birkin.