ruddy

Tänk att ha ett alldeles eget trädgårdsland med vilt växande grödor.
Avskalad terrass och tre våningar högt Pippi Långstrumphus.
Turkost målade knutar och gula träplankor till ett rödrostigt tak som man kan skymta bakom björkar som väller fram över entrén från grusallén.
I min mörkgröna veteranbil brummar jag fram iförd röda bilhandskar med håligt mönster, balla solglasögon, oborstat midjelång hår, ruffig klänning med mycket tyll under och enbart tuschade ögonfransar och rödläppar. Fast egentligen är det mest bara mina vita tänder man ser.
För jag ska le hela tiden. Typ hittat mitt, min ro, min lycka. Åh det kommer att bli så fint.
Så sprudlar tokhög fransk musik ut från min antika trattgrammofonspelare.
Förutom grödor, växer blåklint, vitsipport, prästkragar, solrosor, lavendel och nyponbuskar i strukturerat hejvilt.
Och långt där borta på sena kvällarna när jag vill dra mig tillbaka och bara vara själv finns den spartanska repstegen som jag gungar lätt på med foten isläpandes gräset tillsammans med mitt rosa sugrör i min hallonsoda filosofierande.
Ibland klättrar jag högst upp i den stora eken, för där har jag byggt en koja.
En koja som min man inte känner till. För i hemlighet tycker han att jag är lite för barnslig för honom och tror inte att jag är kapabel till att bygga ett eget litet slott.
Kojan är vit. Fast ingen ser den, för den är så listigt placerad.
Ibland börjar han fundera på om jag har något mer än min gungande repstege där borta.
Men han vågar inte gå förbi. Han låter mig få vara för mig själv och han vill ha det så.
Låta mitt andra hem vara hemligt och smått mystiskt.
"Precis som du," säger han.

Kanske lite som igår









Titta en niotillfem-bakelse från Svenskt Tenn.


Translation: When I grow old I will have a big house like Pippi Longstocking, and it will look something like this.