ruddy

Det är så fruktansvärt viktigt.
Alltså hur vi behandlar varandra.
Alla varelser är ett guldkorn vardera.
När man isolerar sig, har ni förresten gjort det någon gång?
Då kan det kännas som om man inte har tid för någonting.
Jag kan ibland tänka när jag tittar tillbaka på saker:
"Hur hade jag tid med allt det där, när jag har allt det här andra att göra?"

När man är ensam kommer tystnaden över en.
Ni vet så där nästan märkbart greppande.
Den kan göra fruktansvärda saker mot en.
För i tomma intet blir man osäker.
Man vet plötsligt inte någonting.
Om vem man är, om vilka de andra är, om vad som är sanning.
Sanningen?
En kolosal osäkerhet sprider sig och självplågeri är inte långt till hands.
Ensamheten.
Eller sorgen.

En person är det enda som behövs.
Från en dag till en annan kan en person, en endaste ensamma person, slå omkull en och rycka upp en från den där snart förmultnade lövhögen.
Lika otroligt kan samma person en sekund senare få dig att sjunka ännu djupare mot botten.
För gott.
Ett liv i apatin.
Eller inget alls.
Människan är skör.

Om inte röster, så ge mig närhet.
Två händer som omsluter varandra och fyra ögon som drunkar i varandra är allt jag behöver.
För saker vi gör mot varandra betyder faktiskt något.


Igår såg jag Wall-E.
En film ni bara måste gå och se.
Den är ljuv.



Translation: Things we do to each other does mean something. Last night I sew Wall-E. See it.