Vad han doftar ljuvligt. Det var vad jag tänkte när vi låg tätt intill varandra ihopkrupna som små barn i fosterställning på gräset, som fortfarande var fuktigt av morgondaggen. Han kramade mig så hårt att min bröstkorg nästan gick i bitar, fast det gjorde inget för jag ville inget hellre än det. Vi var som pojkvän och flickvän. Folk som kom gående med sina hundar på sina morgonpromenader, ivriga att möta dagen, måste ha sett oss som ett sött litet par. De fick säkert någon slags nostalgikänsla när de såg oss och tänkte tillbaka på deras ungdomsår. Vi låg där och pratade om allt mellan himmel och jord. Det tog aldrig slut. Det fanns så mycket att gräva efter i honom. Detsamma måste han ha tyckt att det fanns i mig, eftersom han fortsatte att slå lopar i mig. Jag blev förvånad över att han var så tyst när jag pratade, men det var en behaglig tystnad. Jag besvarade inte heller hans frågor på direkt när han ställde en, utan jag tänkte verkligen efter innan jag svarade. Han gav mig tiden och lugnet till det. När det sedan var hans tur att tala smög hans mjuka röst sig ner in i mina öron och vidare ner till trumhinnorna där det lät som ett både lugnt och farligt spelande piano av Chopin. Jag fick gåshud när han öppnade munnen för klanget som kom ut klinkande så vackert. Rösten var len och smekte mig varm. Jag log. Han bad mig att le igen. Jag började skratta istället och frågade lite genant varför. Han tittade mig in i ögon med sina magiskt havsblåa ögonstenar och svarade att jag var ännu vackrare och att jag såg självsäker ut då. Hans svar lekte mig ännu varmare.

Vi hade legat där länge och jag somnade till slut tryggt med hans starka armar omvirade min kropp. Vi låg inte långt från sandstranden och himlen hängde tungt borta vid horisonten. De tjocka regnfyllda molnen hade klättrat sig uppåt och de befann sig snart ovanför oss. Jag vaknade av att en trippande liten vattendroppe, och återigen en till, landade på min nos. Innan jag hann slå upp ögonen kände jag en ljuvlig doft. Den var obeskrivbar, som en melodi av livet. Men som så fort och snopet skulle stjälas ifrån mig när jag öppnade ögonen och upptäckte att han var borta. Jag kunde bara identifiera den ljuvliga doften som ”honom”, eftersom jag tror att det var hans personlighet som doftade. Den dagen var jag den enda som kände den, med minteftersmak i munnen.

/Nathalie

Serge Gainsburg & Jane Birkin.

Ibland ser jag ut som en bekymrad liten treåring som tappat sin glass på marken. En treåring som fortfarande bara vill ha sin jordgubbsglass utan att veta hur hon ska ta sig till innan paniken bryter ut med gråt och skrik, då hon insett att det faktiskt inte går att få den förlorade kulan utan att munnen fylls av smutsigt grus. Precis så ser jag ut när grubblar på något jag försökt lösa länge (ofta så uppslukad och betagen av tanken att jag inte kan avbruta den förrän jag kommit upp med en ny teori om hur det kommer sig att saker och tinger ter sig som de gör) eller så är jag utmattad och då vill hem, äta och sova. Det kan även gå så långt att jag vaggats in i en sövlig transdröm. Hm... fattar ni ens något av det jag försöker säga? Det som hänt på sistone är att folk som träffat mig stan när jag haft detta ansiktsuttryck (som jag uppenbarligen har) trott att jag är ledsen och frågat hur jag mår. De har t o m försökt få kontakt med mig utan framgång och då valt att vika av. Sist hände det igår. Tydligen hade de mörbultat på bussens fönsterrutor så mycket att jag så borde ha vänt mig om och hejjat. Men jag missade helt uppmärksamheten de sökte. Förra veckan trodde en gammal gymnasiekompis, jag inte mött på tre år, att jag varit med om något och veckan innan trodde en annan att jag tokignorerade honom. Tur nog har en del ringt sekunderna efter och sagt: "Hallå, varför vinkade du inte tillbaka?" och jag har fått chansen att berätta att så inte var fallet, utan jag var bara djup försjunken i min värld. Jag börjar förstå hur jag kan se ut efter denna bild tagen idag på lunchen i Kungsträdgården.

Med andra ord om jag jobbar för mycket ser ni oftare en sån här Nathalie.
Nu ska jag sussa!
XX

God morgon,
Det är mycket bilddrama på mig den här veckan.
Ja det blir helt enkelt myckt roligare att hålla på med det än text när man skriver uppsats.
Ja ni vet, man ser nästan ljuset i tunneln, men ändå inte riktigt och nu är det verkligen hög tid för det.
Så vad man vill göra är liksom att bara tycka på delete och lite oskyldigt säga:

- Hoppsan jag vet inte vad som hände...

För att sedan blåsa bort luggen från ögonen som snart klöses röda då man insåg att skiten man skrivit var rätt grymt.

Så varför inte börja dagen med en kopp blåbär, hallon, björnbär och lingon?
Det gjorde jag.


För att sedan på en promenad hitta denna drömcykel.
Den saknade bara mitt namn nerkladdat i stora rosa bokstäver.

Och sedan skulle jag vilja träffa den här lilla rackarn, innan den blir stor.
Kan man ge en finare present till sin mamma?
Det är alltså inte min mammas ägodel, utan Marios mammas.
VOFF

Om två små gummor i Vasastan som inte har hiss i huset.
Hon som säger detta är 105 år gammal och bor
själv utan hemhjälp eller dylikt. Helt fantastiskt!
Ska vi ha det så? Alla kompisar när vi blir gamla?
Vi kanske kan ha en linbana mellan husen?
Om vi inte kan åka i den själv, kan vi väl skicka över plättar
och nybakat bröd med marmelad på till varandra?
Vore inte det lite mysigt?

Ja, men ja jag ska ha två love-armband och inte ett. Love Cartier.
Som så pasande kanske ni såg vilken fest Chlöe var på därnere?
hihi.

Sugen på denna ikväll:

Strandvägen 17.
Ses vi där?
puss.

och grattis min söta carro!

Dess namn kom till som ett mest skämtartat begrepp, då detta område var nordligt beläget i Vasastan och ansågs ligga i de ruffigare utkanterna av stan. Men så gick åren, människorna, byggnaderna och med tiden kom ökennamnet snart att förvandlas till ett smeknamn i folks munnar. Idag anses det inte alls ligga ocentralt och ruggigt, utan snarare tvärtom. Idag är Sibirien helt enkelt en het plätt att bo på. Vart mer exakt kan man finna detta lilla näste? Jo, i enlighet med mig och andra (tvistas lite om detta) avgränsas området längs Valhallavägen, Odengatan, Sveavägen och Cederdalsgatan. Så ni som inte redan hade buskoll på detta innan har det nu! Tilläggas kan att min kära gata Roslagsgatan anses ligga mitt i smeten. Klart värt ett besök för den som missat! Då gatan är känd för alla sina små fina (och bra) antikvitetsaffärer bl a Magazin13, indiska restauranger t ex Bollywood, Stockholms äldsta nattcafé för taxichaufförer, SKRATTKAMMAREN - laddad med alla festers temakläder, eller varför inte innerstans typ enda squashhall som alla killar (?) tycks känna till. Bland det dåtida, indiska temat bor det även massa frisörssalonger med de märkligaste skyltfönstren, men favoriten (efter rastavännerna) är då ändå verksamheten: orkarinte.se. De hjälper dig med allt från tvätt, stopp i avlopp, shopping, ja till vad du kan komma på! Endast fantasin begränsar dig, haha. Nåja, om man nu vill ha det lite mer stillsamt (kanske man känner för en mysig hemmakväll?) har min gata självklart stans bäst videobutik HEMMAKVÄLL (fd VIDEOMIX) med stans bästa godis. Jag hymlar inte! Brukade t o m åka omvägar för att köpa godis här, och då bodde jag inte ens i närheten!! Känner man däremot av den mer sofistikerade andan eller längtan efter svunna tider kan man alltid sätta sig på en parkbänk i Monica Zetterlunds Park och filosofera eller ännu bättre ta sig ett glas rötjut inne på Stockholms äldsta värdshus: Claes på Hörnet (Anno 1713), där bland annat storartat folk som Gustav III och Carl-Mikael Bellman förlustat sig.

Nu mina kära ska jag sussa. Fick visst lite överskottsenergi.
bisou!

Jag älskar det oförutsägbara. Som när jag man ser en prydligt klädd tant spotta eller unge plocka fram en joint. Haha okej jag spårar, men det förstnämnda i alla fall. What do I bring to this? Att jag helt enkelt gillar att gå på en gata prydd av stjärnor och kan tänka mig att alltid göra det. Eller att jag och mina damer hade en oförskämt härlig kväll igår på Stureplans 3-årsfest. Vi körde som back in the old days. Champagnen flöda och vi got the moves varpå folk tycker vi är sjukt otippade. Inte direkt stiffa, som den stora massan. No hard feelings, men att stå och vara snygg är bara inte min grej. Ännu roligare är att jag tog en avvikare till seven för en grande sen middag, då en snitt inte gjorde sitt. Eller som att jag träffade tre gamla flammor på tillställningen inom loppet av en timme utan att tänka på det. Det är först när Linda säger det till mig som jag konstaterar : "Shit, sant ju." Antar att det säger ett och annat. So, vad tycker ni om Johannas underbara klänning från WAREHOUSE? Jag blev alldeles betagen. Bilderna jag lyckades åstadkomma ska vi inte tala om. Inte nog med att den var bedorande framifrån, när hon vänder sig om är det nästa too good to be true. Kanske damen har några finare på lagret och kan skicka över? Va?


Johanna in da dress & Fia.

Jojo tyckte jag såg ut som en bohemian hippie, fast en stilig sådan.

Jag och mina GUCCI peep toe dansade stabilt.

Skepp & hoj!
Nu blir det back to business och kanske dags att ta av sig gårdagens lösögonfransar?

Efter en kväll fylld med massa film, SATC, glass, godis och modemagasin kryper jag till kojs med en stickande ond mage. När jag nästan fallit i min djupaste sömn hör jag hur min skralliga dörrklocka ringer. Va? Nu? Nä? Hon är ju efter ett på natten. Om det inte är någon jättekalas kompis som fått för sig att fortsätta kvällen här så är säkert bara någon utav grannarna som tryckt fel. Ett tarvligt försök få upp hissen eller så. Det brukar lätt bli så när ens ringklocka är belägen precis vid hissknappen. Jag fortsätter helt enkelt att sova. Men happ happ det slutar inte. Snubblandes upp och håret rufsigare än någonsin stakar jag mig fram i lägenhet. Väl i hallen frågar jag i lite luddigt: Vem där?? Inget svar. Tack och lov för titthål. Jag behöver inte titta länge för att se vem det är. De vita tänderna nästan bländar mig i titthålet och dörren glider upp. Det är inte alls någon av mina fulla kompisar. Nä, där står han oklanderligt busig vars lockar och glasögon är täckta av regndroppar. Han sträcker fram en påse nötter och frågar om han får sova här. Det behövs inte många ord. En kyss will do. Det var nästa som jag slängt ut mitt långa hår genom tornfönstret och prytt en gyllene stig.

Morgonen jag vakade hade jag ett rosa hjärta ritats i min hand. Vad händer? Strax därpå trillar ett rosa glitterhjärta ner från min kind. Och ett till. Och vad är det här? Tre fina små paljetthjärtan och jag äger inte en egodel med dessa. Galet fint och högst oförklarligt. Vet ni vad man kallar detta för? Jo för magi. Magi. Magi. Detta händer alltid mig. Som när jag får STRIKE fast jag inte fått det. Eller när jag drömmer om bortkomna ringar jag hittar och dagen därpå ringer de för att berätta att de hittat ringen. Allt det förstår jag bara inte och vet ni det gör inget för jag behöver inte förstå. Jag lämnar det hela till dess trollbundna tillvaro.

































Bonnards Champagne de France.

Söndagen var sprittele sprattele språng!
En gnista sol på Dramatentrappen, fika på tidenmans avrundas på Nationalmuseet.
Henri de Toulouse-Lautrec utställning var formidable. Precis vad jag var sugen på.
Mycket Montmartre, fransk depraverad dekadens med mästerliga porträtt.
Som bonus på hela halkade vi in på konstfakts tolkning över att fånga storstaden Stockholm idag:
To use Lautrec. Jag föll för Mathilda Ruta och många många fler.




3 pieces of Mathilda Ruta (original i mitten).

puss.