ruddy

jag har en duva som kommer varje morgon och hälsar på mig och mitt fönsterbläck. jag ogillar det skrapt. den är äcklig. tur nog känner den av min irritation. så varje gång jag vinkar raskt med min arm från vardagsrumssoffan flyger den sin kos. märkligt nog fortsätter den att besöka mig dagligen. undrar hur länge den kommer att palla? börjar snart undra om den försöker säga mig något? nu ska vi inte spåra...

igår gick jag loss. bokstavligen. fyra jackor. en svart mc-skinnjacka. en brun quilted skinnjacka. en oljeryttarjacka och slutligen en marinblå sailer coat. wihi och ett par skor. jobbigt!  vaknade halv 6 i morse och har sedan dess suttit och hittat massa fint. ahh.. ge mig en new york biljett nu! okej jag har ätit frukost och julpyntat med mina två julstjärnor.

just det stuart weitzman har ju haft några sköna skor i höst. en del är på rea nu. jag gillar!

Okej jag vet inte om jag har berättat det, men min chef är av den typen att han öppet, utan hymmel, förespråkar diktatur. I give him that. Men mer i detalj. Han tror inte på demokrati, samarbete eller ödmjukhet. Vidare är det fullt acceptabelt med enväldigt styre samt koleriska utbrott, så länge det rör honom. Bevis, belägg och inga kreativa upptåg. Allt som snuddar termerna teamwork kan du glömma. För här måttas orden: Ensam stark. Är det här något för mig frågar jag mig då? Instämmer jag? Fungerar detta i det långa loppet?

Svar: Nej.

Det tog mig mindre än en månad att inse detta. Företrädaren ett år.  I samband med dagens vedervidriga utbrott inser jag att denna skamlösa avhyvling, gårdagens sparkar i dörrar, slängandes pärmar, stingset stirrande ögon och sista ordet, INTE är av engångskaraktär(er). Listan ska inte behövas göra längre och därför håller jag mig kort. Jag ska inte behöva stå ut med mer. Om jag gör det kan man och ni mina vänner gott börja undra om jag helt enkelt tycker om självplågeri. Helt fucking ärligt. Andades tvivel? Nej, nej, nej. Shit vad har hänt? Underkastelse. Nej, jag kom inte hit för att sänka mig själv. Jag kom hit hopp om att utvecklas, stimuleras och stärkas. Ack, så fel jag kunde ha! Det finns ingen som helst anledning att någon ska behöva utstå denna tortyr. What's in it for it? Absolutely nothing.

Äntligen har jag smort om låset, som gick i baklås, och hoppat på the highway (eller my way?). Vi får se! I vilket fall som helst känns det förbaskat skönt med insikt. Och ännu ljuvligare att se när de där ögonen (som så gärna vill se mig proviseras till vansinne) förvridas 180 grader ut i tomma intet och tillbaka. Då orden han sagt till mig bara skrider av från mig, likt en pärldroppe dansandes av en sidenblusärm, när jag med mitt leende till svars säger: "Mm tack."  på dennes hutlösa uttalande: "Så det du säger är att du inte kan göra någonting. Jag ber om ursäkt att jag ringde hit dig över en sådan här sak och störde dig i pluggandet."  

Jag ler fortfarande. Framför allt då jag nu (23:15) ser att jag har ett missat samtal 15.32.