ruddy

Jag är tillbaka till civilisationen.
Nästan.
Gosh, igår började resa hem från Hvar.
Båten skulle gå 6.30, den gick 7.00.
En halvtimme sena till Split.
Bussen 7.30 var bara glömma. Nu återstod den stora frågan skulle vi hinna med 8.00-bussen?
Fyra tunga väskor och löpning. Tur att både min karl och jag är gamla 100-meters löpare.
”Lätt som en plätt,” tänkte jag.
Men hupp hupp. Väl ute på havet slår katamaranen i vågorna så att hela jag lyfter från golvet.
Först börjar jag gapskratta. Jag och två fyraåriga grabbar.
Men när vi inser att vågorna och färden inte upphör och att längst fram i båten är värsta tänkbara stället att vara på ska vi gå till aktern.
Gå?
Hahaha nej nej. Jag snarare svävar ovanför golvet och flyger omkring.
Landar med knäna och klänningen på tok för högt upp.
Jag gapflabbar. Nu skrattar hela båten.
En timme ska det hålla på så här. Jag når fram till aktern och baren där.
En spypåse räcks fram i min hand.
Ungarna kommer efter mig med deras pappa.
Ena pojken spyr först. Han får min påse. Det behövs en till.
Folk springer, flyger, hoppar, kryper. Toaletterna fylls. Sjömännen delar ut vita påsar.
Innan kalaset är slut har två tredjedelar av alla ombord spytt.
”Vi måste ut först,” hör jag Super Mario säga. Jag somnar till.
”Nu Nathalie!” Med allt baggage och något minne om en buss kutar vi först ut.
Bussar. Det finns tusen! Vilken? ”Bara att använda benen,” tänker jag.
Han är så snabb. Kommer jag att spy?
Dubrovnik.
”Biljetter ombord?” Nej vi måste köpa i någon lucka. ”Väntar ni en sekund?” ”Ja.”
Bägge männen hoppar in i bussen och startar den. Men va ska det åka?
Inte en chans vi måste med vårt flyg!
Jag knackar på rutan. De skakar på huvudet. Pekar på en annan buss. 8.30-bussen.
"No way! It's impossible!" Han ser smärtan i mina vattenfyllda ögon och hoppar ut. Vi kommer med.
Den kringlandes vackra havsutsiktsfärden börjar snart likna en pensionärsfärd med stopp var femte meter och fikapauser.
Vi ringer flygplatsen och informerar dem om att vi eventuellt blir tio minuter sena till incheckningen.
Det går två timmar och jag börjar faktiskt tvivla på att man kan ha det så här trevligt och fortfarande hålla schemat.
Jag frågar hur vi ligger till.
"No, no. One hour late," svarar biljettkillen som om det vore världens naturligaste sak.
"Tretton och trettio. 13.30," ekar fram i mitt huvud.
Vårt plan går 13.35 och då ska vi hinna med en 20 minuters taxifärd till flygplatsen också.
Nu börjar mobil, Internet och huvud i samband med panik att jobba.
Norweigan, Scanjet, Peter, Mamma, taxi, flygplatsen kopplas in.
Först informerar vi taxin att vi blir en timme sena.
Sedan kontaktas Scanjet, som vi bokat biljetterna genom, men de har helgstängt.
Då ringer vi Norweigan. Men de kan inte hitta vår bokning.
Vad är detta? Vi ger dem vår mail och password och allt som går att få.
Grabben vi pratar med inte logga in. Herregud.
Med bergen och sämsta mottagning kan vi inte komma in själva på Internet.
Hur svårt ska det vara? Suck.
Peter hemma i Stockholm ställer upp.
Han kommer in på mailen utan konstigheter. Dock finns inget annat referensnummer än det vi redan uppgett.
Thanx Pefa!
Vi ringer åter till Norweigan. Först nu kommer på de på den ljuva idén att koppla oss till en specialavdelning.
Dessvärre kan samma grabb inte klara av denna funktion heller.
Efter 20 minuters väntan och en telefonräkning vi inte vill tänka på ringer vi min mamma.
Snabbt som blixten uppfattar hon situationen. Efter dryga tio minuter återkommer hon och informerar oss om att våra biljetter inte går att boka om. Vi måste helt enkelt boka nya.
Kruxet är att det bara finns ett flyg hem på onsdag och att det flyget är fullbokat.
Därför frågar mamma om vi kan tänka oss flyga till Oslo.
Oslo? Fasiken heller. Här blir inget Oslo. Inte en chans!
Jag säger till mamma att vi måste tänka ett tag och ringa tillbaka.
Bosnien.
Fikapause i Bosnien. 15 minuter. Klockan är 12.00.
What? När vi redan är en timme försenade. Hur mysig ska denna resa vara egentligen?
Om vi bara visste det när vi sprang för livet till denna buss...
Nu börjar jag seriöst hoppa på sistautvägenlösningar.
Leendet, tänderna och händerna på plats här ska frågas om skjuts till Dubrovnik.
Jag får tillslut napp.
Paret jag hittar vill skjutsa oss, men tjejen i de röda Wayfarer pekar på en silvergrå Mini Cooper med två säten fylld med packning. Det föreslår en taxi.
Vi springer in på fiket. Folk stirrar på oss. Inte ett dugg hjälpsamma, nästintill snäsigt arroganta.
En dam stirrar på Mario innan hon svarar: "Taxi? No," avslutandes med en tung pust rakt i Marios ansikte.
Ute på parkeringen igen hittar vi en buss som går till Sverige.
Det är bara för mycket för mig. Nej nej nej.
Det blir hoppa in i bussen igen, en anings optimistiska att vi kanske kan köra in tiden, kommer vi inte iväg.
En man är nämligen kvar på restaurangtoaletten och spyr.
Den för sekunden positiva Nathalie försvann lika fort som den omotiverat kom dit.
Det är väl den eviga optimisten som bor inuti mig. ”Följ vattnet, det löser sig”.
Efter ytterligare tio minuters väntan åker vi.
Ut ur Bosnien och in i Kroatien igen.
Här dyker nästa trevliga överraskning upp.
En trafikolycka med polis, ambulans, oljetankbil och personbli iblandade på enfilad serpentinväg.
Hur ska vi komma förbi?
Med benen isär, armbågarna på knäna och ett tungt hängande huvud i händerna piskar solen mig i ansiktet, som en ett hånfyllt spratt med extra remmar. Klockan slår 12.45.
Biljettkillen hoppar ut ur bussen och springer fram till oljebilen, som blockerar hela vägen.
När de väl jobbar, jobbar de. Det kan jag ge dem.
Lyckligtvis rullar bussen snart igen.
Läge att informera flygplatsen om att vi blir riktigt sena. Håll incheckningen.
Då kommer ljuset. Kvinnan vi pratar med berättar att flyget är försenat. Det beräknas lyfta 13.50.
Vi kan alltså hinna?
Strax därpå ringer mamma med ännu bättre nyheter. Norweigan säger att flyger är ytterligare försenat, 14.15.
Nu kan vi alltså seriöst hinna.
Vi ringer taxichauffören. Berättar var vi är. ”Okej 20 minuter tar det ungefär innan ni är här jag har en svart Mercedes.”
Svart Mercedes alltså. Grymt.
Vi rullar ner för berget och intar hamnstaden.
Först ut igen och packningen i högsta hugg letar jag upp vår man.
En rund gubbe med spring i benen.
Väl i taxin frågar han hur mycket tid vi har på oss.
Vi tittar på klockan: 13.40.
"Vi ska vara där nu! Ajde! "
Okej. Han kör som en hjälte. Samtidigt ringer han till flygplatsen.
”Planet till Stockholm?” Så mycket uppfattar jag. Sedan berättar han att
flyget har inte landat än. En timme sent! 14.30.
13.55 skramlar vi ihop våra sista Kona och kutar in.
Där är disken, öppen!
En kvinna kommer ut: "Are you Krestalica?" "Yes" "You are a lucky man!" ropar hon.
”Åh ja vi veeet,” utropar mitt leende och tackgester.
Biljetten i handen Gate 4. Spring i 180. Tullen. Boom det är kö.
Jag frågar på min trevligaste engelska om vi möjligtvis skulle kunna få gå före då vårt flyg går om tio minuter (tio fingrar upp). No problems!
Jaaa tack.
Nu när vi tror allt är grönt kommer Passkontrollen.
Vi langar fram passen.
De tittar på oss, vi tittar på dem. Det upprepas. Men inga pass tillbaka.
De knapprar på datorn.
Deras neutrala miner byts snart ut till väck i pannan och suspekt blick.
Mario har provisoriskt rosa pass från Zagreb, då fotot ramla ut på det riktiga passet.
De ställer frågor. Jag fattar ju ingenting. Kroatiska. Mario förklarar något som jag tror är det jag skrev ovanför.
De släpper tillslut igenom oss.
Gaten står rakt framför oss. Folk. Kö. Jag hör svenska.
Fantastiskt!
Plan, moln, AC, luft, mat, sömn. Mardrömmar om att vi fortfarande är på den där bussen.
Stockholm Arlanda.
Stockholm Vasastan.
Nu sitter jag med te i min hand och ska snart tillaga brunch med MTV’s Ed Lover Dance i bakgrunden.
Gammal helig hiphop.

Idag fyller Gigi år. Grattis!
Fast vi firade henne redan förra fredagen på mitt favoritställe bâoli i Cannes.
Det såg ut lite så här.

Jag gör mig i ordning.

1. Skor - Marc by Marc Jacobs.
2. Väska - Furla.
3. Klänning - Monki.
4. Halsband - Spansk marknad.

Gigi fixar profilbild för hennes nya jobb på L'Oreal eller nått.
Hot.

Me and Gigi.

Jag och Carro satt bak i bilen.

We had so much fun!

Gig hade superfina skor på sig. Lite Birgitte Bardot över dess tycker jag.

Middagen.

Delikat Sushi som skulle avnjutas.

Mata varandra. Varför inte?

Sedan kom jag på den briljanta idén att stoppa hela wasabin i munnen.

Partytrix?
Att jag ska alltid vara värst. Suck.

Carro hade något lurigt på gång.

Vår franska vän Paul!

Jag & Karolina. Stora halsband var grejen den kvällen.

De har till och med klädda cigarettpaket som man köper av en kvinna med cigarettlåda.
Flott!

Oops.

Victoria Secrets var där och firade 08/08/08.

Mitt andra partytrix var sju olika färger på nagellack.

Les filles.

Let's go dancing!
Vi blev kompisar med ett störtskönt gäng från Dubai.
Det dansade tokigare än tokigast.

Au revoir.