ruddy

Oh yes!  Djupt ner i mitt sanna jag är jag exakt precis en sån där 08 som bara älskar mitt Stockholm, som pratar så där fiiint och som tjuter av lycka när mörkret ute enbart betyder nya möjligheter. Aldrig har det intygats så skarpt som idag, av vår ena västkust-medlem, då vi tågade in i huvudstaden sjungandes: "Stockholm, Stockholm stad i världen..." efter en lång helg uppe i Gopas Dalarna. Här har jag tillbringat mina fem senaste dagar med åtta andra genom gemensamma middagar, äppel- och päronpajbakning, shopping på Lager 157, ljuvlig skiddag, sällskapspel, kortspel, islekar, inomhuslekar, dans, långa rövinskvällar som slutat i konversationsstopp, kvällste som byttes ut mot vinglögg, uppsamling kring den öppna spisen, filmmys, vattenpipa under stjärnorna och alldeles för många: "naaathaaliiiie".

Nu. Nu är jag hemma. Förlåt för jag inte sa något, men det hela gick så fort! Vi hade minijulafton på fredagen jag och tjejerna, som avslutades med en liten truddelutt på stan; riche, berns och Village... Ja jag packade när jag kom hem och ooops åt upp din present Georg! Men det är tanken som räknas! Anyway, nu är jag här och bäst av allt med massa ny energi. Framför allt efter min Kerstin Florian lermask! Fanastic!

Jag tänkte passa på att tacka för ett underbart 2007 och framför allt tack till alla ni som läser min blogg och lämnar fina avtryck!  Jag lovar att 2008 som precis rullat igång på ett alldeles utmärkt sätt kommer att fortsätta så, därför måste jag dela med mig av kvällens händelse känner jag.

Smått komiskt hamnar jag bakom (okej drygt 30 meter) min gamla kärlek och han tjej och deras barn (i barnvagn) när jag är på väg hem från stan (tvungen att shoppa ansiktskrämen efter långfirandets). Det hela är lite märkligt för nu är det liksom tredje gången vi ses här i min korsning inom loppet av en månad. Så vitt jag vet bodde han i en annan del av Vasastan för bara nått år sedan... Hur som haver råkar vi hamna på samma gata (fast jag 30 steg bakom då). Det hela börjar nästintill olidligt spännande när jag märker att de styr åt mitt håll. Var är de egentligen på väg? Bor de här? Tänk om han ser mig? Jag skrattar till lite lätt för mig själv då jag inser att jag är en anings larvig och dels för att situationen som dektektiv är så surrealistisk (-t kul). Mitt uppe i denna upprymdhet märker jag, nästa lite för sent, att de har saktat ned. Jag hinner blir en anings orolig över om han kommer att se mig. Dock viftar jag lättfärdigt bort tanken, då han vet att det är mitt revir han inkräktar på. Vidare är det alltid han som blir generad och i slutändan aldrig vågar presentera frugan sin så the pleasure is mine. Tur nog behöver vi inte säga hej och det känns tämligen lite märkligt att veta att vi bor inte ens ett kvarter ifrån varandra.

Sov så sött!

Bilder från min favoritfilm: Wristcutters: A Love Story (2006).