ruddy

Är du som jag? Jag vet inte, men jag vet att jag är.
Nu står jag här i hallen till hans lägenheten och känner hans doft.
Det krampar så mycket i min kropp att jag tror att jag ska börja hulka.
Min ögon fylls av tårar, som kommer djup där nerifrån bröstet och gurglar sig uppåt.
Han är borta.
Fasiken jag hugger till mig själv i läppen, spänner blicken och biter ihop framtänderna.
Den här ska inte trilla. Det här ska inte falla.
Den ska inte falla platt ner på det såpade trägolvet och lämna våta tryckvågor efter sig.
Nej, den får bara inte!
Det får inte bli så där igen.
Jag blir sammanbiten. Fokuserad.
Tänder dimmern till vardagsrummet på lägsta, slänger av mig miu miu-väskan och gulkoftan med dess stora prinsessknappar. Jag älskar den.
Slår på datorn min och kanal 5. Ja, jordgubbsglass.
Han är inte här. Kors, det gör så förbaskat ont.
Var är han?
Vad gör han?
Nu doftar det honom igen.
Jag tittar ut över det lilla runda ekbordet.
Men vänta, där i ögonvrån finner jag något.
Jag hittar ett adresserat kuvert: "Till Min Princess".
Hjärtat studsar till en extra gång.
Inuit det vita kuvert ligger ett kort brev.
En lapp som berättar att han är skadad, men som kommer att bli hel när jag kommer.
Vad hände?
Jag trodde han vara borta för alltid.
Det får bara inte hände igen.
Herregud vad det inte får hända igen.
Han är bara bortrest.

Jag måste bara våga, våga lite extra mer i den här gången.

Är du kär? Ge allt.
Hoppa det du varit med om innan och bara ge tusen och åter tusen.
I slutändan är det bara dig själv du låser och bakar in i en återvändsgränd tills du står där skrikande och ingen hör dig.
Du måste fram, du måste leva.
Om han eller hon finns där framför dig, låt dig inte förstöra det.
Ibland finns personen där och är verkligen där på riktigt.
Men du ser det inte. Eller snarare vill inte förstå. Förstå att det är verklighet.
Det är verklighet.


Michelles finast valplånbok.
Efter ett Tranan-besök sent ikväll då min underbara hoppitossa Sandra kommit hem från New York.

Nu är jag brain frozen.

puss alla.