ruddy

En sång för alla idag.
Nu måste jag äta.
puss.

Translation: Today's song.

Imorgon flyr jag till Paris.
För att träffa dessa.

För de är så fina.

Emma in da djungel


Vi.
Jag i luggen och Linda & Emma


Kärlek.

We gonna have so much fun.

Can't wait tills vi springer fötterna trött och måste slira runt i taxi för att nå gator och torg,
second hand-shopping och LADURRÉE.

Massa fika.
Fika är viktigt.


Eiffeltornet ska jag så klart hälsa på.

I'm coming babies, hold on!

Bisous.

Translation: Tomorrow I'm going to Paris.

Tänk att ha ett alldeles eget trädgårdsland med vilt växande grödor.
Avskalad terrass och tre våningar högt Pippi Långstrumphus.
Turkost målade knutar och gula träplankor till ett rödrostigt tak som man kan skymta bakom björkar som väller fram över entrén från grusallén.
I min mörkgröna veteranbil brummar jag fram iförd röda bilhandskar med håligt mönster, balla solglasögon, oborstat midjelång hår, ruffig klänning med mycket tyll under och enbart tuschade ögonfransar och rödläppar. Fast egentligen är det mest bara mina vita tänder man ser.
För jag ska le hela tiden. Typ hittat mitt, min ro, min lycka. Åh det kommer att bli så fint.
Så sprudlar tokhög fransk musik ut från min antika trattgrammofonspelare.
Förutom grödor, växer blåklint, vitsipport, prästkragar, solrosor, lavendel och nyponbuskar i strukturerat hejvilt.
Och långt där borta på sena kvällarna när jag vill dra mig tillbaka och bara vara själv finns den spartanska repstegen som jag gungar lätt på med foten isläpandes gräset tillsammans med mitt rosa sugrör i min hallonsoda filosofierande.
Ibland klättrar jag högst upp i den stora eken, för där har jag byggt en koja.
En koja som min man inte känner till. För i hemlighet tycker han att jag är lite för barnslig för honom och tror inte att jag är kapabel till att bygga ett eget litet slott.
Kojan är vit. Fast ingen ser den, för den är så listigt placerad.
Ibland börjar han fundera på om jag har något mer än min gungande repstege där borta.
Men han vågar inte gå förbi. Han låter mig få vara för mig själv och han vill ha det så.
Låta mitt andra hem vara hemligt och smått mystiskt.
"Precis som du," säger han.

Kanske lite som igår









Titta en niotillfem-bakelse från Svenskt Tenn.


Translation: When I grow old I will have a big house like Pippi Longstocking, and it will look something like this.

Idag slog hösten Stockholm rakt upp och ner för det var inte löven på marken bara, utan det var kylan hon själv.
När jag lite överduktigt läst ut min bok tog jag cykeln först till skolan och sedan till jobbet, men till min glad samt stora förvåning insåg att jag var över en timme tidig beslöt jag mig för att svänga av och istället för den så vanliga Birger Jarlsgatan ta Karlavägen till arbetet.
Nathalie skulle titta på inredning.
Ja checka lite sköna inköp för hall, garderob och vardagsrum. Färger. Fint.
Det fick blir det Hans Mikael för kuddar och Design Torget. Trevliga 15 %.
Hur som haver, på min tripp dit var jag bara tvungen att stanna till på mitt favorit galleri: Lars Bohmans Galleri.
Här slogs jag av den underbara utställningen av den exceptionella damen Linn Fernström.
Hennes tavlor slog volter inuti min mag. Åh herregud vad glad jag blev.
Ville bara, när folk tittade bort, hoppa upp och haka loss den galet grandiosa tavlan iklädd skvättar av mirkakulösa färger, av den föreställde vackraste egendomligaste flickan någonsin. Rulla ihop och kuta ut och iväg med henne på min cykel. Ingen skulle någonsin förstå någonting och när de kom för att hälsa på mig i mitt hem (när jag blivit stor) var det inget konstigt med att flickan där hängde i mitten på den stora vita väggen i hemma i min runda salong.
De kunde ana, frysa till lite, eller förresten slå vad om tusen att hon på tavlan var exakt precis den kvinnan de hade skymtat för 20 år sedan.
För strax därpå avbryta sig själva med: "Ack nej vad dum jag är, men påminner påminner gör hon, men nej nej det kan bara inte". Inte ens ägarinnan skulle kunna ana.
För där bodde hon den lilla, lilla flickan på den stora, stora duken som en inventarie hos Nathalie.
Mitt hem. Mitt hus.

Så vad var det som tog mig stormen idag?
Jo något i olja på männsikor som är så detaljistiskt fina så man kan tro att hon dragit fotografier i Photoshop och det kommer ut som tecknart. Förstår ni hur jag menar?

Tittititt!

knasigt vackert

så lever hon



i fantasin?

Men min flicka, min flicka ser ni inte här. Ni får helt enkelt ta och hälsa på mig om sisådär 20 år när jag lägger dryga miljonen på tavlor.

Translation: Today, not only did the fall hit Stockholm, but so did the coldness herself. On my way to work, one hour early, I felt like stopping by an Gallery. What I found was love by Linn Fernström.